Ruskigt otränade jag. Gift mig in i en familj av marathonlöpare, ingen press alls... Brukar lyckas ta mig runt 2-3 kilometer på ren envishet, men jag kan inte säga att det är särskilt roligt. I år har det dock inte blivit något alls på den fronten, ledig tid har använts till vårt hus och vår trädgård och all form av självplågeri har fått stå åt sidan.
Så idag sade maken plötsligt "Om en timme ska du vara klar för löpning, jag har gjort ett träningsschema åt dig." Jaha, lydig som man är (öhm) så stod jag klar med löparskorna på och med en stor skepsis inför detta äventyr. Funderade på om jag inte hade lite ont i halsen och om jag inte hade ätit för nära inpå. Troligtvis hade jag nog druckit för lite och visst gjorde knät lite ont.
När vi sprungit tre kilometer kunde jag fortfarande prata helt normalt med maken och Dotter som gladeligen hejade på ifrån vagnen. Ökade steglängden efter det, vad gjorde det om jag inte orkade mer, tre brukar jag ju vara nöjd med. Ett stilla regn svalkade av mig och fötterna knatade lätt på till fyra kilometer och till fyra och en halv. Sen var det helstopp. Envis som jag är tänkte jag att det är bäst att springa så fort som möjligt medan jag orkar så jag kommer riktigt långt. Klappade ihop på 5,23 kilometer och jag vet inte om Maken eller jag var mest förvånade över denna oväntade ork. Jag sprang utan att stanna i 40 minuter!!!
Jag kan däremot säga att Dotter hade ett högre promenadtempo hem sista kilometern än vad jag hade. Och hon har väldigt korta ben...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar